Erik Modin, Vår älskade upptecknare av "Härjedalens Ortsnamn och bygdesägner", var präst i Linsell 10 år runt år 1900. Han var en passionerad jägare och fiskare, präst men naturligt på den tiden, för att få fin mat på bordet. Han har bl. a. en berättelse om en gammelhare, som buktade upp upp och ned efter bergssidan från dalgången och upp på vålen och lurade hunden gång på gång. Erik Modin lärde känna haren och vid slutet på jaktsäsongen gick han direkt upp på berget och väntade in haren. För att vörda det vackra bytet lät han inte hunden tugga på haren utan bar den ourtagen hem till Linsell.
Även jag och Lucas, basset, och Ludde, hamilton, har känt på Erik Modins fjällsidas harar. De drar upp och ned efter Olåsbäckens och Västerbäckens raviner i den tjocka gammelgranskogen. Oftast klarar de sig. Men ibland har man lärt sig någon hare och vet ungefär hur den buktar. Jag minns speciellt den som alltid satt nästan längst upp på den tvärbranta Knappen, rakt upp från dalgången. Drev åter igen, men nu gick jag direkt västerut på bergssidan. Det var vinter, snö och lagom kallt. Jag klättrade upp på en spetsigt klippblock för att se bättre och väntade. Hardrevet buktade och svängde åter ned mot bergsfoten. Haren kom före försiktigt tassande uppåt förbi mig. När den var inom skotthåll sköt jag, bommade och ramlade av rekylen av det spetsiga stenblocket. Det var ett vingligt pass. När balansen återfåtts var haren forfarande kvar i synhåll, och det andra skottet träffade perfekt. Lucas fick nöja sig med innanmaten på platsen. Åtminstone jag njöt av den vackra vita haren oluggad på snön.
Erik Modins år 1920 tryckta jakt och fiskebok, "Från norrländska skogar och vatten" borde stoppas i varje flummig vegans hand. Skriven av en filosofie dr, präst och forskare en tid då jakt och fiske var ett naturligt sätt att förbättra kosthållet för alla för knappt 100 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar