Länsstyrelsens nya övergrepp med det östliga renstänglset.

Med det nya planerade renstängslet mellan Grundsjön och Storsjön begår staten, länsstyrelsen, ett nytt  övergrepp på Härjedalen och härjedalingarna, då vi har renbetesdomen, som fastslår att rennäringen inte har några rättigheter här nedanför renbetesfjällen. Informationsmötena i början av mars hade inte kungjorts i pressen, ej öppna ärliga kort. Stängslet kränker de boendes integritet, näringar och äganderätt. Stängslet löser inte grundproblemen utan skjuter bara över problemen på andra, som i en rättsstat borde ha rätt att få sina marker skyddade. Som exempel kommer ett femtiotal privata fastigheter, tjugotre tusen hektar, inom Långå, Messlingen och Särvsjön, att hamna väster och ”ovanför” denna östliga dragning. Nära tre fjärdedelar av markägarna är emot.

Grundproblemet för miljön i Härjedalen är att samebyarna har för mycket ren! Renbetesfjällen är svarta, vitmossa och lavar är rödlistade, borta, en skam ur natursynvinkel. Gräs och löv räcker inte till. Då drar renarna ned i skogslandet efter mat, en naturlag. ”Ingen vill ha stängslet”. Märkligt då att länsstyrelsen, samebyarna, sametinget och samverkansgruppen, har hastat fram frågan utan hänsyn till de som drabbas. Samtidigt visar stängselförslaget redan nu, att uppgörelsen med markägarna/samebyarna saknade analys, djup och kunskap och renarna fortsätter att drabba hela Härjedalen. Vem kan lita på de parterna?

Länsstyrelsen skjuter fram ”samverkansgruppen”. Den har ingen legitimitet, är en papperskonstruktion. Det är bara pengar de är ute efter. Vem betalar den, jag fick inte titta på papper vid besöket på länsstyrelsen? Lennart Olsson är ingen härjedaling, han är hälsing och röd! 

Vad säger Naturvårdsverket, Kommunen, Naturskyddsföreningen, andra organ och flummiga miljövänner, med miljöansvar om det nya stängslet och denna motoriserade köttdjursuppfödning i härjad natur? Allt är subventionerad av skattepengar. Här gäller inte rennäringslagen. Även ornitologerna är anmärkningsvärt tysta, trots att det är i fjällkedjan örnhäckningarna oftast misslyckas. Jämför med åsikterna om ”Örndalen”, där bland andra länsstyrelsen säger nej.

Bakgrund, lite historiska fakta om renen: Tamrenen infördes norrifrån och första gången en lapp skattar i Härjedalen är 1761, i sitt ”skatteland”. Vildren fanns från historisk tid och över hela Härjedalen vid 1800-talets början. De utrotades samma århundrade. Den sista vildrenen på Sonfjället, och i västra Härjedalen, sköts omkring 1850. De allra sista sköts 1860 på Digervålen i Lofsdalen. Det var även de sista i Sverige. Tamrenen kom till Sonfjället mycket mer än 100 år senare. 1860 fanns inga samebyar, rennäringen var fri för alla med mark. Prästen i Funäsdalen/Ljusnedal ägde 40 renar 1793. Begreppet ”urminnes hävd” infördes med ”Lapplagen 1886”. Det var den första särlagstiftningen för renägare och samebyar. Tidigare gällde samma/svenska lag för alla.

Även västra Härjedalen råder anarki. Trots renbetesdomen administrerar staten misstänkt egenmäktigt förfarande, olaga intrång, skadegörelse och stöld av renföda, när den varje år, efter renskiljningarna, tillåter Tännäs Sameby att släppa ut och låta renarna beta på de privata markerna. Ordföranden har förklarat att han, de, inte godkänner renbetesdomen. Det är asocialt att inte rätta sig efter domar. Den eller de som inte accepterar -domen, kan inte ha gjort sig förtjänt av slaktstöd och rovdjursersättning, som är 2/3-delar av inkomsterna. Markägarna anser att Tännas sameby inte har något berättigande, som den far fram. Det är annorlunda med lappskattelandsägarna. Även här har vitmossan varit rödlistad länge, den är helt borta!

Örndalen anpassad för örn även i framtiden

Avslaget av projektet Örndalen bygger på okunskap hos de som överklagade, Naturskyddsföreningen och Ornitologföreningen. Denna okunskap om örnen är även grund för domen och anledning till att Länsstyrelsen inte tänker överklaga. Okunskapen lyser fram även i många debattinlägg.

Vi har ett revirhävdande örnpar, som ibland häckar i anslutning till den planerade Örndalen. Det framställs som att det står mellan att bevara örnparets häckning och Örndalen, vilket är helt fel! Många rovfåglar, och rovdjur överger inte sina revir. Inte örnar, som flyger, och inte vargar, Junselevargen som exempel.

Ett örnrevir omfattar omkring 2 kvadratmil. Inom det området har paret, som grundregel, flera alternativa häckningsplatser, som de växlar mellan. Säkert är att de ibland byter, varför vet inte jag, bara att det sker. Störning, att födotillgången närmast boet minskar eller en nedskitet bo kan vara mänskliga funderingar. Med all säkerhet har paret i Örndalen minst en boplats till, kanske på ödemarken norrut eller söderut på andra sidan Vemans dalgång. Det här paret är folkvant, med Björnrike och fjället nästgårds. Häckningen sker även under en för turismen lugnare tid.

Som stöd för ovan grundkunskap och debattartikeln finns den egna erfarenheten. Vi har minst ett örnpar som oregelbundet går till häckning inom synhåll från Sveg. Från det boet har paret en fantastisk utsikt över människorna och byarna i Ljusnans dalgång men störs uppenbarligen inte alls. Ungarna föds upp utan problem. Detsamma gäller Funäsdalen och de tätbebyggda turistdalarna där. Jag blev förvånad, lärde mig, över en ”närgången” häckning, när jag jobbade där. Säkert samma sak i hela Härjedalen.

Som jämförelse, samma sak med berguvarna. Även de går tyst, och utan att göra mycket väsen av sig, ofta till häckning nära bebyggelse.