Klövsjö och Rätans markägare bestjäls av rennäringen.

Lapparna i rennäringen förlorade renbetestvisten i Härjedalen. Naturligtvis, först 1761 betalade en lapp första gången skatt i Härjedalen, på upplåtet renbete. De första lapparna dök upp här på 1600-talet och anmäldes för tjuvjakt på vildren, som då fanns över hela landskapet, liksom förmodligen över större delen av Jämtland. På Klövsjöfjällen jagade Vemdalingarna vildren så sent som på 1820-talet. Där det fanns vildren, där fanns inga tamrenar och lappar. Det är som källorna säger, lappen har kommit norrifrån "de egentliga lappmarkerna". Dessutom säger den moderna DNA-forskningen, att lapparna kom till Skandinavien vid tiden för kristi födelse. Då hade vi, de ursprungliga europeerna, varit här sedan isen smälte, i 7 tusen år, och grävt fångstgröpper och målat på klippväggarna.
Tossåsens sameby har överklagat Klövsjö/Rätandomen och kommer med ny bevisning. Löjligt, det är ljug från oseriösa partiska lappvänner av samma sort som deltog i den s. k. gränsdragningskommisionen.
Plockar lappen mossa olovligt och säljer eller ger renen är det stöld. Låter lappen renen äta mossan själv istället, måste det följdriktigt också bli stöld.

Härjedalens kommuns negativa summering av 2007.

Kommunalrådet, vem det nu är som bestämmer , har uttalat sig i kommunbladet, betecknande nog i röd färg, om 2007. Han summerar att de fyra partierna som styr kommer fram till bra lösningar. Ja, jag förstår att han tycker det, så röda som C och Fp blivit. I Härjedalen har vi inte en regnbågsallians utan ett socialiststyre, trots valresultatet. Hallman och Bygdén trivs gott i sällskapet! Men deras bottennapp och svek var när de gick emot förslaget om statens markanvändning, som de var tända på i valrörelsen. Att Lennart Olssons gäng lyder Stockholm var väntat, men att Hallman och Bygdén svek härjedalingarna smärtar. Dock, heder till Peter Wagenius som höjde sig över sitt sällskap och röstade för mitt förslag, som skulle ha bidragit till inflyttning till kommunen!

Lappen och tamrenen hava senare invandrat till dessa trakter.

Ovan mening "Lappen och tamrenen hava senare invandrat till dessa trakter, skrev filosofie dr Erik Modin 1903, när han tjänstgjorde som präst i bl. a. Linsell. Det är hämtat ur hans bok "Från norrländska skogar och vatten, tryckt 1920. Avsnittet gällde vildrenen och vildrensjakten i avsnittet om högdjursjakten. Sveriges sista stam fanns i centrala Härjedalen. Vildrensjakten var så länge den varade den värdemässigt viktigaste i Härjedalen. Det fanns vildren över hela landskapet och ned i Hälsingland och Dalarna. Han hade tagit del av källor, där Funäs- och Storsjöborna var för sig klagade på intrång från Norge i vildrensjakten. I Ljungdalen t. ex. gällde det lappar, som kom in och tjuvjagade ren på deras marker på 1600-talet. I östra Härjedalen vid Målungen sköts de sista vildrenarna av Sven Ersson, Älvrosremmen runt 1800. 1847-48 sköts de sista vildrenarna vid Flötåsen i Lillhärdal av Erik Olsson Djursvallen och Mattias Jonasson Nordanhå. På Sonfjället sköts de sista vid samma tid. "Under den utomordentligt svåra snövintern 1860 öddes de emellertid ut även här" skriver Erik Modin om den sista vildrenarna, som höll till på Digerhågna och sköts där. Lapparna lät sina tamrenar, när de hade trängt in i landskapet, blanda sig med vildrenar och kunde därigenom lättare lyckas med jakten. På grund av lapparna med sina tamrenar hade trängt in på högfjällen försvann vildrenen tidigare därifrån än i centrala Härjedalen. Erik Modin hade intervjuat gubbar som i sin ungdom själva jagat vildren.

Erik Modin och hararna vid Linsellvålarna.

Erik Modin, Vår älskade upptecknare av "Härjedalens Ortsnamn och bygdesägner", var präst i Linsell 10 år runt år 1900. Han var en passionerad jägare och fiskare, präst men naturligt på den tiden, för att få fin mat på bordet. Han har bl. a. en berättelse om en gammelhare, som buktade upp upp och ned efter bergssidan från dalgången och upp på vålen och lurade hunden gång på gång. Erik Modin lärde känna haren och vid slutet på jaktsäsongen gick han direkt upp på berget och väntade in haren. För att vörda det vackra bytet lät han inte hunden tugga på haren utan bar den ourtagen hem till Linsell.
Även jag och Lucas, basset, och Ludde, hamilton, har känt på Erik Modins fjällsidas harar. De drar upp och ned efter Olåsbäckens och Västerbäckens raviner i den tjocka gammelgranskogen. Oftast klarar de sig. Men ibland har man lärt sig någon hare och vet ungefär hur den buktar. Jag minns speciellt den som alltid satt nästan längst upp på den tvärbranta Knappen, rakt upp från dalgången. Drev åter igen, men nu gick jag direkt västerut på bergssidan. Det var vinter, snö och lagom kallt. Jag klättrade upp på en spetsigt klippblock för att se bättre och väntade. Hardrevet buktade och svängde åter ned mot bergsfoten. Haren kom före försiktigt tassande uppåt förbi mig. När den var inom skotthåll sköt jag, bommade och ramlade av rekylen av det spetsiga stenblocket. Det var ett vingligt pass. När balansen återfåtts var haren forfarande kvar i synhåll, och det andra skottet träffade perfekt. Lucas fick nöja sig med innanmaten på platsen. Åtminstone jag njöt av den vackra vita haren oluggad på snön.
Erik Modins år 1920 tryckta jakt och fiskebok, "Från norrländska skogar och vatten" borde stoppas i varje flummig vegans hand. Skriven av en filosofie dr, präst och forskare en tid då jakt och fiske var ett naturligt sätt att förbättra kosthållet för alla för knappt 100 år sedan.

HÄRJEDALEN, LAGLÖST LAND

Markägarna har enligt dom oinskränkt rätt till sina marker i Härjedalen. I går hade vi möte i Hede. Frustrationen över laglösheten är stor, lapparnas renar fortsätter att tränga in på det 3:e året efter domen. Tänkbara brottsbalksbrott är t. ex.: Stöld av mossa, skadegörelsebrott, och olaga intrång. I en rättstat är det myndigheterna som ska upprätthålla lagen, men här gör t. ex. Länsstyrelsen och polisen ingenting. Det är dags med en blåslampa i baken på dem. Risken finns annars att någon tar lagen i egna händer. Mötet beslutade att alla överträdelser från renägarnas sida ska beivras.

Härjedalens kommun sade nej till framtidsmöjligheter

Det var politiska beslut i Sveriges riksdag på 1880-90-talet, som gjorde att 115.245 hektar, 11 kvadratmil, enbart Ljusnedals bruk 6 kvadratmil, lagfartsförd jordbruksmark tvångsinköptes, gjordes om till renbetesmark och ingår nu i renbetesfjällen.
Rennäringen är nu helt beroende av privata marker utanför renbetesfjällen för vinterbete. Marker som rennäringen olagligen trängt in på, påhejade av staten, med skador för hundratals miljoner kronor som följd, men det är en annan historia.
Det är dags för ett nytt politiskt beslut när det gäller markanvändningen i fjällkedjan. Våra kommuner blöder med minskande befolkningar. De ovan nämnda statliga markerna bör kunna säljas med samma målsättning som för Sveaskogs skogsförsäljningar i övriga landet. I Norrland sällan mer än 500 ha per köpare, vilket är små områden här. Det skulle innebära en injektion av människor, kapital och företagande och skapa nya möjligheter till inflyttning.
Den nuvarande statliga förvaltningen av de aktuella markerna är i form av en kall hand över dem, som stoppar all utveckling. Närmaste liknelsen är det hundra meters strandskydd till sjöar och vattendrag, som ofta onödigt stryper utvecklingen i glesbygd och kommuner.

Sista eller åtminstone senast haren

I fredags, 30/11 hade det kommit 20 cm snö föregående dygn. Då är det omöjligt att få upp hararna, men det skulle komma mera snö och jag behövde röra på Ludde och mig. Jag for inte förrän 11 till Sandvallen. Där var det purfärska lospår, men Ludde är katträddd så det var ofarligt. Otroligt nog lyckades han efter en dryg timme leta igen en hare nere vid Rånda, som vit och fin plötsligt skuttade över vägen framför mig. Efter kom Ludde och det var drev på bägge sidorna av vägen. Jag hade räknat ut att haren skulle bukta under tjockskogen men ändrade mig och gick ned på vägen. Fjärde gången haren kom ned på vägen, då fanns även jag där i håll. Efter en dryg timmes drev blev han liggande i det vita mjuka snötäcket till Luddes och min jaktlycka.