"SYSKONEN HERMANSSON//SLÄKTEN I KALL, 1930-1950//1904-2020. En härlig känsla av sjävförtroende och framtidstro fanns i familjen efter 1950, när "småståschan", Märit och Margareta, föddes. De tre äldsta bröderna, födda "1930", hade flugit ut, bildade familjer och så småningom egna barn. Pappa, Herman, jobbade ofta borta. Lars, "Lasse , jag, 9, Birgitta, 5 fyllda år, fick ta barnpassningen, då mamma, Märta, hade städ/eldningsjobb. Naturligt att lägga ansvaret på större syskon. Jag är nöjd i efterhand. Det var nervöst först med ansvaret för dem i småsängarna. Två, ej enäggstvillingar blev lärorikt. Det gällde att vara "rättvis". Hellre leka dem till god stämning än att skapa motsatsen! Men Märit hade, spelade, separationsångest. Margareta fick senare, berättade mamma. Mamma och jag hade alltid en bra relation, litade på varandra. Pappa och jag kom varandra nära. När vi träffades kunde vi ligga hela nätterna "å prata".
Sivert minns en harmonisk uppväxt och även jag. Även mina systrar hade lugna och trygga år i barn och ungdomen. Nu "kärleksfulla". Minst 10 - 15 år varade harmonin även för de yngsta! Minns hur glad far var, "sken hela han", på Segriholmen, kyrkoutflykt, när han pysslade om Ma och Mä, när de var små. De fick verkligen känna hans stolthet och lycka, men ingen kamera fanns. Jag rodde den gången. 1960, -61, när de var i 10-årsåldern, jag 20, var vi många samlade i Lillkojan. Förmodligen pemiär för dem, den var klar 1959. Jag fick feber, halsfluss. Märit var jobbig på natten, "kan inte sova," höll mig vaken, nästan hela och vaknade med hennes tuggtuggummi i håret. Dock, skönt utsövd. Men bägge, var för sig, tog hjälp av mina händer, "jobbigt att gå", på den långa vägen hem.
Mamma gömde och låste jämt in sig. Var det livmoderframfallet, som var hemligt för oss alla, som var orsak till hennes låsande. Tror inte att far visste om det. Hon skällde på "gubbbarna, gubben" på äldre dagar. Jag brukade retas: "Men 7 nej 6 gångar har dom varit bra" sa jag. Hon var tvungen att skratta litet även hon. En gång höll pappa på "å gickåt" på 1950-talet. Han högg framför Bergsjön, bode norrom. Utan mjölk, hämtade hemma, åkte upp igen, var mycket kallt, till "Joanorskoja", jordgolv. Genomfrusen, liten kamin, eldade, hängde över kamin, krisartat men lyckades i sista stund få igen värmen. "Men varför stannade du inte hemma, sov över och åkte upp morgonen efter istället"? Han gled i svaret. Bägge älskade sina barn och höll dem länge utanför inbördes bråk.
Det blev storbråk, gapades och skreks, mellan mor och far efter en älgjakt 1969-197?. Ni måste skiljas sade jag till bägge var för sig. De funderade, men "storpöjkan" sade nej!? Jag berättade för far om livmoderframfallet efter mammas begravning. Han var dålig då, vet inte om han förstod, han lyssnade. Var det -framfallet, som orsakade "storbråken", mer elller mindre, var det tragiskt för familjen och fram för allt för mamma och pappa, som fram till dess levde i sin livsdröm.
!957 Föddes första barnbarnet, Kristians Kerstin, tre syskon inom fyra år. Lars, "Lasse" tog realen på ÖPR. Vi killar köpte tillsammans en Spånåsbåt till Kallsjön. Som blev två båtar genom en regleringsmiss". De tre äldsta lade 100 kr och jag resten, 70 kr. Pappa var varken nätfiskare eller jägare. Två år senare köpte vi pojkar även båtmotor, priset delat på fyra.
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern, omkring 1950-60, tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen, väglöst land, varje vinter. De tog in i Sigurds bustuga. Båt saknades i Sulsjön. Vår fäbodstuga på Sulsjövallen var taklös, reparerades 1960. . Farfar, Kristian, "Krisjan" (uttalet) dog 1911 av sjukdom! Vår farmor var där med kor och getter, egna och andras till 1939, gjorde smör och ost. Reportage i Jämten 1931 med foto. Faster Anna, pappa och en ung farbror Leonard, 13 år, är med på kortet. Mars 1940 såddes fröet till Lasse i Sigurds bustuga. Pappa hade huggning där, även mamma var med. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av "lappar" på skoter och renar på vallen och i skogen. Reninvasionen började!
C:a 1961. Kristian säljer min Husqvarna 6.5 och blåste mig på 160 kr. Han fixade licensen, max 10 kr. Värdet motsvarade ungefär en halv Spånåsbåt. Tre barn, han behövde pengar. Nu förstod jag varför Sivert och Stig alltid märkte sina grejor.
1979 och pappa fyller år med foto i tidningen. Jobbar i Funäsdalen men jag åkte hem för att uppvakta och eventuellt stötta. Pappa var ensam, mamma är hämtad av Märit och det finns inte en kaka i burkarna. Som tur är har jag handlat, så att det finns både en liten tårta och annat bröd. Trevligt nog kom ganska många Klövsjö- samt Kallvänner, och uppvaktade med Torsten Hising i spetsen. Det blev en trevlig kväll att minnas för oss alla. Sedan fick jag ett brev från pappa med tack, men även att Märit hade kommit tillbaka med mamma och grovt skällt ut honom.
1986, SPLITTRING: MAMMA dör och begravning i Klövsjö genomdrivs av de fanatiska systrarna, trots att mammas hem, som hon byggt med pappa och var stolt över, var i Kall. Bröderna godkänner inte, körs över. En hätsk stämning rådde i Klövsjö. Samma vrånghet och hätskhet även vid begravningen i Kalls kyrka av pappa. "Alla" ("har aldrig hört något sådant förr!") är förvånade över att mor och far delades på. Brukar hellre vara tvärt om av praktiska skäl, en grav. Flickorna stannade inte till i föräldrahemmet varken före eller efter pappas begravning. Efter minnesstunden på Kallgården hade vi öviga familjer trevligt hemma med Klövsjösläkt, Kallvänner och mat på älgkött. Nu skapade flickorna sprickan mellan oss, som räckte allt för länge. Siverts och Lars fotopärmar är fulla med kort på de tre yngsta, som de nu för alltid missat. När jag nu kollar i gamla brev är jag brydd över hätskheten. Märits barn känner jag inte igen, tomt och tråkigt. Självgodheten i att ensidigt dela på mor och far finns det ingen förlåtelse för. Två gravar har betytt dubbla kostnader och problem, mest i Kall.
Flickorna minns bara bråk mellan mor och far säger de. Åndå har de inte varit sängvätare, Kerstin Edlund, eller behövt psykiskt stöd och liknande, som Siverts barn har fått. Naturligtvis, då Märit och Margareta är lika lugna och trygga som oss andra, födda i kärlek och uppfostrade i harmoni i samma familj. Att jag kommer ihåg pappa på Sigridholmen med er, berodde på hans "skinande, leende" ansikte, det lyste om honom och er. Men genom att ni bröt kontakten vid begravningarna så tappades även kontakten bakåt till oss som kan den och har fotat er. Inte ens första turen till Lillkoja komms ihåg Då hade ni haft 10 harmoniska år, de första som är de viktigaste och det var även jag som satte er på skidor. Det gjorde jag även med mina egna, även barnbarna, men det tog slut, när jag även köpte slalomskidor åt dem. Kompisarna var i slalombacken. Lillkoja och min Lisbeth 6. 1975 körde jag fram ved, Pappa och Patrik var också med. Vi eldade, åt och bäddade. När det var dags att krypa ner sa Lisbeth: Törs inte ligga här. Gick inte att övertala, bara att klä på sig och puttra iväg fram och tillbaks.
Syskonen har även utmärkt sig på andra sätt än Idrott. Bigitta har varit utbyteslärare i USA. . Av de tre äldsta var Sivert snällast och ärligast. Han och jag har varit parhästar genom livet både i Sveg och i Kall. Han nämns inte men är en värdig del av "syskonen Hermansson", som beskrivs i idrottsboken "Från Haldo till Anna-carin" Tyvärr finns inte Lars meriter med: I lumpen blev Lars militärmästare. Bäst i Sverige alltså. Lars, de sex bästa, togs ut till militära VM i Andermatt, Schweitz. Flög ner i försvarets DC3:a. I trekombinatinen blev Lars 14:e, bäste "lumpare". "Hade nytta" av slalomtävlandet i junioråldern. Vi tävlade mot landslagen. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil 1965 och är "stor grabb" i polisidrott.
Margaretas karriärs toppar måste vara att bli uttagen till VM med starterna, en av de fyra bästa svenskorna de dagarna! Inte SM-stafetter. 1966 dominerade Kall i yngre juniorklasen. Margareta vann och tillsammans med Inger Edsholm samt systern Märit blev det silver,"fin 2:plats", i lagtävlingen. Birgitta var vallare, klister, toppen.
Vid ARVSKIFTET efter mamma säger boutredningsman Allan Hallebratt ifrån sig och han skyller skriftligen "främst på Kristian Hermansson". Jag slutförde arvskiftet. Pappas Arvskifte var inte rättvist, Kristian och Stig fick mer, att dela på pappas del i fäbostugan, Sulsjövallen. De har gnällt efteråt. Jag var beredd att betala 10000 för den. Vi, alla, godkände arvskiftet, ville komma till avslut. Kristians skrikande lönade sig.
Båtbråk: Kristian påstod på senare tid att han köpte Spånåsbåten. Åberopar kvitto, som han väl kan ha. Kristian som fick tre barn på fyra år och tjuvsålde min bössa. Han var black då! Båten i Kallsjön användes inte sedan "ståschan flötte", plastmålades och blev tyvärr nästan vrak.
Dagmars stuga. Leonard hjälpte Dagmar med testamentet, där han fick ärva hennes gårdsdel, "rätt då Herman fick ärva Anna". - även att stugan gick till Kristian! Denne byggde ändå upp ett hat mot Leonard och döttrarna, "de fick så mycket", avundsjuk. Han gick inte på Leonards begravning, skamligt!
Lantmäteriförrättning av tomt till stugan. Många möten och Kristian fick en 3000 kvm stor tomt, 2:53, dubbel storlek av mig för flyttbesväret och vi var överens. Kristian fick en räkning på 34000 då "han är orsak till fördyringen." enl. Lantmätaren. Han är vrång, snål, får advokathjälp, vinner och jag som markägare måste betala även det. 18000, adv Mårten Janzon, kostar det mig sedan att få bort hans stuga från min mark. Dumskallen insåg inte att han blåste sina barn/arvingar på att ärva ett fritidshus på dubbelstor tomt i Kall i "önskeläge enligt honom tidigare", och miljonvärde, på grund sin vrånghet och snålhet. Skönt, härligt, jag är vinnare, som slipper stugan ovanför mig, det var värt 64 tusen!
Kristian fick Dagmars stuga med el och jag köpte gammalstugan, en ruin, med elen klippt. Jag fick aldrig komma in i Dagmars stuga och aldrig fick jag hjälp med el. Först köpte jag elverk, innan jag drog in el på nytt. Kristian visade ingen syskonkärlek, tvärtom, redan från början! Jag bodde i min husvagn i cirka 10 år. Kristians Roger bodde mycket i deras stuga några år.
1991-96. Lillkoja var ett obeboligt råttbo, röta, mögel och vattenskador, som Sune uppmärksammade mig på, varpå jag stoppade vattenläckan. Den renoverade jag ensam 1995 till första boende i Kall, hade inget annat. Dit kom ovännerna Stig och Kristian tillsammans, när både innertak och yttertak var lagade och bytta! Det blev tjafs, jag skrattade åt Kristians "tokprat". Han kom "kutande" och måttade med högernäven. Då såg jag hatet i ögonen, första gången, som gjorde att Ingrid flyttade. "Ni får inte slåss", sa Stig.
Kristian eldade upp Luddes, stövarens, hundkoja. Ingrid, Lars och de andra grannarna såg det. Endast plåttaket fanns kvar. "Vässgårn", vedbua, är full av travad torr ved på hösten och han passade på före regn. Det tog honom hela dagen att kasta veden långt ut! Han var så trött att han måste stanna, eller också hann han inte på dag. "Enda gången han övernattade." Han njuter av att det är "en stor hög med surved utanför vebua". Han visste inte, att jag med hjälp av traktorn hade fått in den igen, men inte lika torr.
Kristian kommer från Östersund och rusar mot mig, när jag går ut. Garden upp. Han tjuvsparkar mig på benet, knäet och fajten är igång med sparkar och slag. Hatet och mordlusten lyste i hans ögon. En sving och jag går i backen, genast klar ändå. Sparkar åt båda håll. Från marken, med teknik rycker jag omkull honom, när han slår mot mig och hoppar upp själv. Hade övertaget och hade aldrig behövt släppa upp honom. Tur för mig, att det var han som låg ner sista och enda gången. Efter att ha sansat mig backar jag undan mot vägen för att få slut på idiotin. Han var litet vinglig. Polisen var hit på kvällen, anmälan gjordes, läkarintyg saknades, åkte inte ned till läkare Det var gott om blåmärken överallt.
Kristian förlängde och fördyrade pappas arvskifte, Lohses arvode med två år, vann inget. Det kostade oss åtskilliga tusen. Kristian var mycket på Mon som barn , äldst, och pappa undrade, om det var det som gjort honom litet annorlunda i syskonskaran.
Vår äldste fabror "JOHANN", 1892, var den som tillsammans med Dagmar, handikappad, utan höfter, blev kvar på gården livet ut. Dagmar och han hade några mjölkkor till omkring 1960. Gården var välskött, tipptopp, gjutna golv och behållare inne, rinnande vatten in i fjöset, när han tog över. Han lät den förfalla och höll bröderna borta, hotade pappa. Alla tak, utom fjösets, läckte som såll till 1986-1990, då jag och Sivert spikade på nya, på plåt från Sveg. All koskit fanns kvar packat i rännan och i kalvkättarna, när jag började med fjöset. Det var hårt som betong, spett och korpar behövdes för att få ut det.
Han Levde i en drömvärld, "döjne" med höga tankar om sig sjäv. Han visade aldrig släktkärlek, utan var avundsjuk, visade det sig, på bröderna med familjer och barn. 70 år gammal skrev Johann ett perfekt testamente, där en för alla okänd Offerdalskvinna fick allt efter honom. Han dog skadeglatt lycklig på Fösön, dansjukediagnos, (vinglade och for omkring) över att ha lurat bröderna och släkten på arvet efter honom. Ting, dom, jämkning, hon fick pengarna och bröderna + faster ANNA hans gårdsdel.
Kristian "Krisjan" (uttalades namnet mer än första tjugo åren) och "Johann" (dansk/norska Joha´nn, för mig fortfarande) var två onda bröder och farbröder, utan släktkänsla, på den här gården, med en generation emellan, som gården, farmor och vi helst skulle ha sluppit.
Med farbror BERNHARD MATFORS, var det tvärtom, alla släktingarna, vi, ärvde honom enligt testamentet!!!!!
Kristians begravning. Jag gick på den då den var i Kall! Systrarna var där, de gillade honom. Nyfiken på hans barn, hade folkvett, pratade bara positiva minnen, idrott. Då visste de inte, hur han blåste dem på att ärva en stuga, fastighet, på dubbelstor tomt i Kall med miljonvärde. När han var i sextioårsåldern berättade han, att han var "bitter och förgrämd". Vaknade om nätterna och tänkte på alla oförrätter han råkat ut för. Inbillade, fanns bara i hans huvud, det var fantasier och ljug. Han som fick ärva mest lämnade minst efter sig.
Pappas dröm var, att jag skulle kunna rädda släktgården. Den har infriats och jag har skapat ordning i ägarförhållandena, vilket alla, Grete, Britta, Ruben och Gunnar är tacksamma för, även i ekonomin. Innan stal Gunnar och Ruben ved av oss.
LILLKOJAN, familjebyggd, ska vara öppen för syskon, barn och barnbarn, i alla led, även i framtiden, hoppas jag. Otto, Huberth, Orvar en gång, har gjort "året bästa tur", i många år, hit till Kall med fiske i Häggsjön och Bergsjön samt övernattning i Lillkoja. Samma gästrihet gäller även på byn, Mon 2. / Lasse, Lars
06 juni 2020
29 april 2020
Snål- och vrånghet som straffade sig själv.
Min, vår, äldste bror Kristian Hermansson vägrade att betala sin del av en lantmäteriförrättning för avstyckningen av en tomt till stugan som han ärvde efter Dagmar. Efter utsättningar och möten var vi överens om en tomt ovan för min gård. Jag såg till att den blev 3000 kvadratmeter, dubbel storlek, för hans besvär med flytten. Tio tusen beräknades flytten kosta. Det hade blivit en fantastisk stuga och tomt att ärva för hans barn. Det arvet blåste Kristians snålhet och vrånghet dem på.
12 mars 2020
Hermanssons, 100 års sport
Komplettering till Idrottsboken "FRÅN HALDO TILL ANNA-CARIN"
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning. Vår farmor var där med kor och getter, egna och andras till 1939. Gjorde smör och ost. Reportage i Jämten 1931 med foto. Farfar dog 1911, endast 48 år! Vår farbror Leonard Kristiansson, DM vinnare på 20 km svår terräng, yngsta barnet, var tre år. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av "lappar" på skoter och renar på vallen och i skogen.
Syskonen har även utmärkt sig på andra sätt än Idrott. Många i landet berättar , glada och stolta, över att ha varit utbytesstudenter i USA. den blygsamma Birgitta är vi stolta över, hon har varit utbyteslärare i USA! Av de tre äldsta var Sivert snällast mot oss småsyskon. Fiske, turer m. m. tog han med oss på. Han nämns inte men är en värdig del syskonen, som beskrivs i idrottsboken "Från Haldo till Anna-Carin, Kall: Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit och Margareta vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta åkte sedan hem SM-segrar i stafett och andra lagtävlingar för Delsbo (med bland andra Eva Ohlsson). Lars, mitt i syskonskaran, fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex bästa, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz. I trekombinationen blev Lars 14:e, bäste "lumpare". Hade nytta av slalomtävlande i junioråldern. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil 1965 och är "stor grabb" i polisidrott.
Margaretas karriärs toppar måste vara att bli uttagen till VM med starterna, en av de fyra bästa svenskorna de dagarna! Inte SM-stafetter. 1966 dominerade Kall i yngre juniorklassen. Margareta vann och tillsammans med Inger Edsholm samt systern Märit blev det silver, fin 2:plats, i lagtävlingen! Birgitta var vallare, klister, toppen.
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. Lasse hade framgångarna på pistol.
En trevlig notis, Anna-Carin är tremänning med mina barn på deras mammas sida. Hon kom från skidåkarsläkt i Herrö på pappans sida. Denne dog i Spanska sjukan 1918, med stor fattigdom för änkan och barnen som följd. Mindre trevligt men aktuellt i år igen i virustider./ Hermansson/ LH
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning. Vår farmor var där med kor och getter, egna och andras till 1939. Gjorde smör och ost. Reportage i Jämten 1931 med foto. Farfar dog 1911, endast 48 år! Vår farbror Leonard Kristiansson, DM vinnare på 20 km svår terräng, yngsta barnet, var tre år. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av "lappar" på skoter och renar på vallen och i skogen.
Syskonen har även utmärkt sig på andra sätt än Idrott. Många i landet berättar , glada och stolta, över att ha varit utbytesstudenter i USA. den blygsamma Birgitta är vi stolta över, hon har varit utbyteslärare i USA! Av de tre äldsta var Sivert snällast mot oss småsyskon. Fiske, turer m. m. tog han med oss på. Han nämns inte men är en värdig del syskonen, som beskrivs i idrottsboken "Från Haldo till Anna-Carin, Kall: Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit och Margareta vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta åkte sedan hem SM-segrar i stafett och andra lagtävlingar för Delsbo (med bland andra Eva Ohlsson). Lars, mitt i syskonskaran, fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex bästa, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz. I trekombinationen blev Lars 14:e, bäste "lumpare". Hade nytta av slalomtävlande i junioråldern. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil 1965 och är "stor grabb" i polisidrott.
Margaretas karriärs toppar måste vara att bli uttagen till VM med starterna, en av de fyra bästa svenskorna de dagarna! Inte SM-stafetter. 1966 dominerade Kall i yngre juniorklassen. Margareta vann och tillsammans med Inger Edsholm samt systern Märit blev det silver, fin 2:plats, i lagtävlingen! Birgitta var vallare, klister, toppen.
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. Lasse hade framgångarna på pistol.
En trevlig notis, Anna-Carin är tremänning med mina barn på deras mammas sida. Hon kom från skidåkarsläkt i Herrö på pappans sida. Denne dog i Spanska sjukan 1918, med stor fattigdom för änkan och barnen som följd. Mindre trevligt men aktuellt i år igen i virustider./ Hermansson/ LH
11 mars 2020
Syskonen Hermansson, komplettering
Komplettering till idrottsboken "FRÅN HALDO TILL ANNA-CARIN"
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning. Vår farmor var där med kor och getter, egna och andras till 1939. Gjorde smör och ost. Reportage i Jämten 1931 med foto. Farfar dog 1911, endast 48 år! Leonard Kristiansson, DM-vinnare på 20 km svår terräng, yngsta barnet, var tre år. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av "lappar" på skoter och renar på vallen och i skogen.
Syskonen har även utmärkt sig på andra sätt än Idrott. Många i landet berättar , glada och stolta, över att ha varit utbytesstsudenter i USA. den blygsamma Bigitta är vi stolta över, hon har varit utbyteslärare i USA! Av de tre äldsta var Sivert snällast mot oss småsyskon. Fiske, turer m. m. tog han med oss på. Han nämns inte men är en värdig del av oss syskon, som beskrivs i idrottsboken "Från Haldo till Anna-Carin, Kall: Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit och Margareta vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta åkte sedan hem SM-segrar i stafett och andra lagtävlingar för Delsbo (med bland andra Eva Ohlsson). Lars, mitt i syskonskaran, fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz. I trekombinatinen blev Lars 14:e, bäste "lumpare".Hade nytta av slalomtävlandet i junioråldern. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil 1965 och är "stor grabb" i polisidrott.
Margaretas karriärs toppar måste vara att bli uttagen till VM med starterna, en av de fyra bästa svenskorna de dagarna! Inte SM-stafetter. 1966 dominerade Kall i yngre juniorklasen. Margreta vann och tillsammans med Inger Edsholm samt systern Märit blev det silver, fin 2:plats, i lagtävlingen! Birgitta var vallare, klister, toppen.
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. Lasse hade framgångarna på pistol.
En trevlig notis, Anna-Carin är tremänning med mina barn på mammans sida./ Hermanssons/ LH
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning. Vår farmor var där med kor och getter, egna och andras till 1939. Gjorde smör och ost. Reportage i Jämten 1931 med foto. Farfar dog 1911, endast 48 år! Leonard Kristiansson, DM-vinnare på 20 km svår terräng, yngsta barnet, var tre år. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av "lappar" på skoter och renar på vallen och i skogen.
Syskonen har även utmärkt sig på andra sätt än Idrott. Många i landet berättar , glada och stolta, över att ha varit utbytesstsudenter i USA. den blygsamma Bigitta är vi stolta över, hon har varit utbyteslärare i USA! Av de tre äldsta var Sivert snällast mot oss småsyskon. Fiske, turer m. m. tog han med oss på. Han nämns inte men är en värdig del av oss syskon, som beskrivs i idrottsboken "Från Haldo till Anna-Carin, Kall: Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit och Margareta vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta åkte sedan hem SM-segrar i stafett och andra lagtävlingar för Delsbo (med bland andra Eva Ohlsson). Lars, mitt i syskonskaran, fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz. I trekombinatinen blev Lars 14:e, bäste "lumpare".Hade nytta av slalomtävlandet i junioråldern. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil 1965 och är "stor grabb" i polisidrott.
Margaretas karriärs toppar måste vara att bli uttagen till VM med starterna, en av de fyra bästa svenskorna de dagarna! Inte SM-stafetter. 1966 dominerade Kall i yngre juniorklasen. Margreta vann och tillsammans med Inger Edsholm samt systern Märit blev det silver, fin 2:plats, i lagtävlingen! Birgitta var vallare, klister, toppen.
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. Lasse hade framgångarna på pistol.
En trevlig notis, Anna-Carin är tremänning med mina barn på mammans sida./ Hermanssons/ LH
01 mars 2020
Syskonen Hermansson Kall
SIVERT HERMANSSON och "SYSKONEN HERMANSSON" Sivert föddes 27/8 1931 som nummer två med två bröder, Kristian och Stig, inom tre år. Det var rätt tid och ordning för en blivande storjägare, -fiskare, bär- och svamplockare, psykiskt och fysiskt stark samt ansvarstagande! Efter skolan fick han affärsjobb i Kall och Duved samt valde Jägarskolan, Kiruna, i lumpen. På Kallgården dök det upp en trevlig tjej, Britta, från Karlshamn, som Sivert träffade och föll för.
1956 började Siverts pappa, Herman, och sönerna att på egen hand bygga en jakt och fiskestuga, "Lillkoja", 8 km upp i skogen väster om Bergsjön. Stockarna bars, drogs fram och timrades upp. Mitt i sommaren blev det manfall. Sivert och Herman fortsatte på tumanhand, och även 1957. När slutet kunde ses anslöt sig även Stig och Kristian i en slutspurt. Helgen före älgjaktens början spikades takplåten på och vi bodde där under älgjaktsveckan.
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning. De tog in i Sigurds bustuga. Vår fäbodstuga, där farmor hade kor och getter till 1940, renoverades 1960. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av lappar på skoter och renar på vallen och i skogen.
Kärleken band ihop Britta och Sivert. De har bott i Östersund och på Frösön och gifte sig. Tre intelligenta barn har de fått. 1964 när förstfödda Madeleine var två år tillbringade de påsken på skidor i Lillkoja. Barnaskaran har utökats med Johan och Anna. Egentligen har de levt ut sin ungdomsdröm. Med barnbarnen, Christoffer och Erik, är drömmen fullkomnad. De har även byggt Häggsjöns finaste stuga.
Sivert är en värdig del av "syskonen Hermansson" som beskrivs i boken "Från Haldo till Anna-Carin", Kall: "Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit coh Margareta vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta var sedan med om att åka hem SM-segrar i stafett och lag för Delsbo. Lars,mitt i syskonskaran, fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz, . I trekombinationen blev Lars 14:e, bäste värnpliktige, andre svensk. Han hade nytta av slalomtävlandet i junioråldern. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil och är "stor grabb" i polisidrott. Margaretas individuella karriärs toppar är VM- starter, inte SM-stafetter!
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson.Gevär för de äldre och pistol för Lars. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. / Hermanssons / BH, LH
1956 började Siverts pappa, Herman, och sönerna att på egen hand bygga en jakt och fiskestuga, "Lillkoja", 8 km upp i skogen väster om Bergsjön. Stockarna bars, drogs fram och timrades upp. Mitt i sommaren blev det manfall. Sivert och Herman fortsatte på tumanhand, och även 1957. När slutet kunde ses anslöt sig även Stig och Kristian i en slutspurt. Helgen före älgjaktens början spikades takplåten på och vi bodde där under älgjaktsveckan.
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning. De tog in i Sigurds bustuga. Vår fäbodstuga, där farmor hade kor och getter till 1940, renoverades 1960. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av lappar på skoter och renar på vallen och i skogen.
Kärleken band ihop Britta och Sivert. De har bott i Östersund och på Frösön och gifte sig. Tre intelligenta barn har de fått. 1964 när förstfödda Madeleine var två år tillbringade de påsken på skidor i Lillkoja. Barnaskaran har utökats med Johan och Anna. Egentligen har de levt ut sin ungdomsdröm. Med barnbarnen, Christoffer och Erik, är drömmen fullkomnad. De har även byggt Häggsjöns finaste stuga.
Sivert är en värdig del av "syskonen Hermansson" som beskrivs i boken "Från Haldo till Anna-Carin", Kall: "Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit coh Margareta vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta var sedan med om att åka hem SM-segrar i stafett och lag för Delsbo. Lars,mitt i syskonskaran, fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz, . I trekombinationen blev Lars 14:e, bäste värnpliktige, andre svensk. Han hade nytta av slalomtävlandet i junioråldern. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil och är "stor grabb" i polisidrott. Margaretas individuella karriärs toppar är VM- starter, inte SM-stafetter!
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson.Gevär för de äldre och pistol för Lars. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. / Hermanssons / BH, LH
18 februari 2020
Renäringsplågan/ Jamtli ljuger
Jamtli angrips av Carl Festin i Öp den 25 juni 2010 för att det ”anpassar historien” och ljuger ”rätt” om samerna i en utskickad skrift om vikingatiden. 1:e antikvarie Anders Hansson svarar, att den arkeologiska forskningen visar att samerna var ”en del av vikingatiden”. Karl-Johan Olofsson angriper den 6 juli Carl Festin och efterfrågar dennes ”hyllmeter om källor, kunskaper om arkeologi och förhistoria” samt vilka som bebott ”Jämtlands län”?
En del av källorna, som arkeologerna tydligen inte känner till: ”Jämtlands och Härjedalens historia” (många band), Edv Bull 1930 ”Jemtland og Norge”, Fil dr Erik Modin 1903, ”Vildrensjakten”, Svegs Tingsrätt, ”Härjedalsdomen”, Time, kyrkböckerna och inte minst DNA-forskningen.
Jamtli och rennäringen har under 15 år efter den förlorade härjedalsdomen försökt skapa bevis för samisk närvaro här i länet längre än vad dom och forskning kommit fram till. Genom ”ny forskning”, arkeologi, för skattepengar, hävdas nu att samerna funnits här tusentals år bakåt. ”Arkeologerna” har konstruerat en indiciekedja där vissa fynd är samiska och andra svenska förbi 16- och 1500-tal. Utan andra bevis än indiciekedjan hävdas ”vetenskapligt” att sot, gamla eldstäder och till och med vapenvikingagravar är samiska. Som stöd hävdas att lappar och tamren har funnits här parallellt med bönderna utan att lämna spår efter sig under den här tiden. Antikvarie Ove Hemmendorf hade bevis för att det var samer som vandrat omkring vid Hedeviken före 1600-talet, men flydde debatten i Hedeviken i våras! Renägarna, inte samerna, har ekonomiska intressen i den är historiebeskrivningen.
Källorna: Jämtland erövrades av svenskarna under sjuårskriget, 1560-talet, och bokförde bland annat: ”en förtegnelse over 1277 bönder”, ”1204 skytevåben” och ”vi ser att det i Jemtlands lappmark er fem lapper”, det är första gången lappar nämns. Till Härjedalen kom de första lapparna omkring 1650. Sista vildrensstammen utrotades på Digervålen, Lofsdalen, den svåra snövintern 1860 enligt Erik Modin, som i vildrenskapitlet skriver, ”Lappen och tamrenen hava senare kommit till dessa bygder.” Senare än vildrenen och bönderna! I Härjedalen med jakt- och fiskemarker ända till Femunden upptäcktes de första lapparna just på grund av tjuvjakt på vildren i Helags och bönderna klagade hos myndigheterna.
Hur skulle det kunna förekomma lappar oupptäckta här i länet före 1560 där kyrko- och skatteböckerna fördes noggrant för att kräva in skatten till kyrka och stat. Där bönderna fick skatta för även för jakten, ”bågrätten”. Här där före 1645 Härjedalen alltid varit helnorskt och Jämtland helt från 1100-talet. Här där fororna med bl. a. myrmalmsjärn hela vintrarna kördes till Norge och vidare till Danmark. Här i länet där våra förfäder grävde de första fångstgroparna för 10 000 år sedan. Första gången en lapp skattar i Härjedalen är 1761, de etablerade sig så småningom.
Vilka är vi: DNA-forskningen har visat att människorna i tre invandringsvågor före och efter istiden kom öster om Medelhavet och befolkade det nuvarande Europa och utgör de historiska européerna. Det var de som lämnade spår som eldplatser, fångstgropar och hällmålningar efter sig. De som fanns och finns här i Norden blev vikingar en period.
Lapparna har ett annat DNA och kom norrifrån in i Sverige senare. De kom till Lappland och döptes efter landskapet. I Norge kom samma etniska grupp till Finnmark först och döptes där till ”finn”, efter landskapet. På 1700-talet kallade de sig själva för ”fjällman”. Namnet ”same” är ett nytt påhitt, finns inte i ordböckerna. Spridningen söderut efter vår fjällkedja stämmer tidsmässigt med DNA och ”källorna”.
Festin har rätt i att Jamtlis styrs politiskt med skattepengar men målet är inte att ”anpassa” utan att förfalska historien. Det är korruption. Det är många som tjänar pengar på ”ny forskning”. Det fanns bevisligen andra människor här sedan istiden. Det är spår efter dem Jamtli gör om till samiska.
För trovärdighet bör Jamtli med DNA bevisa sina påståenden. Dock, då ska inte de här ”arkeologerna” vara med och kladda på undersökningsmaterialet, som har skett. Slutsatsen är klar, Jamtlis samiska historiebeskrivning är obevisad, den är löjlig, den är ett hån mot Erik Modin och seriös forskning och arkeologi.
En del av källorna, som arkeologerna tydligen inte känner till: ”Jämtlands och Härjedalens historia” (många band), Edv Bull 1930 ”Jemtland og Norge”, Fil dr Erik Modin 1903, ”Vildrensjakten”, Svegs Tingsrätt, ”Härjedalsdomen”, Time, kyrkböckerna och inte minst DNA-forskningen.
Jamtli och rennäringen har under 15 år efter den förlorade härjedalsdomen försökt skapa bevis för samisk närvaro här i länet längre än vad dom och forskning kommit fram till. Genom ”ny forskning”, arkeologi, för skattepengar, hävdas nu att samerna funnits här tusentals år bakåt. ”Arkeologerna” har konstruerat en indiciekedja där vissa fynd är samiska och andra svenska förbi 16- och 1500-tal. Utan andra bevis än indiciekedjan hävdas ”vetenskapligt” att sot, gamla eldstäder och till och med vapenvikingagravar är samiska. Som stöd hävdas att lappar och tamren har funnits här parallellt med bönderna utan att lämna spår efter sig under den här tiden. Antikvarie Ove Hemmendorf hade bevis för att det var samer som vandrat omkring vid Hedeviken före 1600-talet, men flydde debatten i Hedeviken i våras! Renägarna, inte samerna, har ekonomiska intressen i den är historiebeskrivningen.
Källorna: Jämtland erövrades av svenskarna under sjuårskriget, 1560-talet, och bokförde bland annat: ”en förtegnelse over 1277 bönder”, ”1204 skytevåben” och ”vi ser att det i Jemtlands lappmark er fem lapper”, det är första gången lappar nämns. Till Härjedalen kom de första lapparna omkring 1650. Sista vildrensstammen utrotades på Digervålen, Lofsdalen, den svåra snövintern 1860 enligt Erik Modin, som i vildrenskapitlet skriver, ”Lappen och tamrenen hava senare kommit till dessa bygder.” Senare än vildrenen och bönderna! I Härjedalen med jakt- och fiskemarker ända till Femunden upptäcktes de första lapparna just på grund av tjuvjakt på vildren i Helags och bönderna klagade hos myndigheterna.
Hur skulle det kunna förekomma lappar oupptäckta här i länet före 1560 där kyrko- och skatteböckerna fördes noggrant för att kräva in skatten till kyrka och stat. Där bönderna fick skatta för även för jakten, ”bågrätten”. Här där före 1645 Härjedalen alltid varit helnorskt och Jämtland helt från 1100-talet. Här där fororna med bl. a. myrmalmsjärn hela vintrarna kördes till Norge och vidare till Danmark. Här i länet där våra förfäder grävde de första fångstgroparna för 10 000 år sedan. Första gången en lapp skattar i Härjedalen är 1761, de etablerade sig så småningom.
Vilka är vi: DNA-forskningen har visat att människorna i tre invandringsvågor före och efter istiden kom öster om Medelhavet och befolkade det nuvarande Europa och utgör de historiska européerna. Det var de som lämnade spår som eldplatser, fångstgropar och hällmålningar efter sig. De som fanns och finns här i Norden blev vikingar en period.
Lapparna har ett annat DNA och kom norrifrån in i Sverige senare. De kom till Lappland och döptes efter landskapet. I Norge kom samma etniska grupp till Finnmark först och döptes där till ”finn”, efter landskapet. På 1700-talet kallade de sig själva för ”fjällman”. Namnet ”same” är ett nytt påhitt, finns inte i ordböckerna. Spridningen söderut efter vår fjällkedja stämmer tidsmässigt med DNA och ”källorna”.
Festin har rätt i att Jamtlis styrs politiskt med skattepengar men målet är inte att ”anpassa” utan att förfalska historien. Det är korruption. Det är många som tjänar pengar på ”ny forskning”. Det fanns bevisligen andra människor här sedan istiden. Det är spår efter dem Jamtli gör om till samiska.
För trovärdighet bör Jamtli med DNA bevisa sina påståenden. Dock, då ska inte de här ”arkeologerna” vara med och kladda på undersökningsmaterialet, som har skett. Slutsatsen är klar, Jamtlis samiska historiebeskrivning är obevisad, den är löjlig, den är ett hån mot Erik Modin och seriös forskning och arkeologi.
Rennäringsplågan
Det är dags att ge sig tid, sista kvällen i släktgården på Mon i Kall att tala om vad jag sade i samband med kungörelsen som förbud för rennäringen här. Vi hade vid ett flertal årsmöten beslutat att göra offentlighet av vår syn på renplågan. I år var det en paragraf, där jag fick i uppdrag att skicka in kungörelsen, det var alltså inte mitt beslut. Framförallt ordföranden är ansvarig för att paragrafen verkstställdes, och han hade inga invändningar mot texten före.
Tidningarna skrev inte vad jag sade, som vanligt: Rennäringslagen gäller för -näringen och enligt den lagen finns ingen rätt till renskötsel på våra marker. Då lappaarna i rennäringen ändå föder sina renar på våra marsker "kränker de vår integritset, äganderätt
Eric Festin har rätt, Jamtli förfalskar historien
Jamtli angrips av Carl Festin i Öp den 25 juni 2010 för att det ”anpassar historien” och ljuger ”rätt” om samerna i en utskickad skrift om vikingatiden. 1:e antikvarie Anders Hansson svarar, att den arkeologiska forskningen visar att samerna var ”en del av vikingatiden”. Karl-Johan Olofsson angriper den 6 juli Carl Festin och efterfrågar dennes ”hyllmeter om källor, kunskaper om arkeologi och förhistoria” samt vilka som bebott ”Jämtlands län”?
En del av källorna, som arkeologerna tydligen inte känner till: ”Jämtlands och Härjedalens historia” (många band), Edv Bull 1930 ”Jemtland og Norge”, Fil dr Erik Modin 1903, ”Vildrensjakten”, Svegs Tingsrätt, ”Härjedalsdomen”, Time, kyrkböckerna och inte minst DNA-forskningen.
Jamtli och rennäringen har under 15 år efter den förlorade härjedalsdomen försökt skapa bevis för samisk närvaro här i länet längre än vad dom och forskning kommit fram till. Genom ”ny forskning”, arkeologi, för skattepengar, hävdas nu att samerna funnits här tusentals år bakåt. ”Arkeologerna” har konstruerat en indiciekedja där vissa fynd är samiska och andra svenska förbi 16- och 1500-tal. Utan andra bevis än indiciekedjan hävdas ”vetenskapligt” att sot, gamla eldstäder och till och med vapenvikingagravar är samiska. Som stöd hävdas att lappar och tamren har funnits här parallellt med bönderna utan att lämna spår efter sig under den här tiden. Antikvarie Ove Hemmendorf hade bevis för att det var samer som vandrat omkring vid Hedeviken före 1600-talet, men flydde debatten i Hedeviken i våras! Renägarna, inte samerna, har ekonomiska intressen i den är historiebeskrivningen.
Källorna: Jämtland erövrades av svenskarna under sjuårskriget, 1560-talet, och bokförde bland annat: ”en förtegnelse over 1277 bönder”, ”1204 skytevåben” och ”vi ser att det i Jemtlands lappmark er fem lapper”, det är första gången lappar nämns. Till Härjedalen kom de första lapparna omkring 1650. Sista vildrensstammen utrotades på Digervålen, Lofsdalen, den svåra snövintern 1860 enligt Erik Modin, som i vildrenskapitlet skriver, ”Lappen och tamrenen hava senare kommit till dessa bygder.” Senare än vildrenen och bönderna! I Härjedalen med jakt- och fiskemarker ända till Femunden upptäcktes de första lapparna just på grund av tjuvjakt på vildren i Helags och bönderna klagade hos myndigheterna.
Hur skulle det kunna förekomma lappar oupptäckta här i länet före 1560 där kyrko- och skatteböckerna fördes noggrant för att kräva in skatten till kyrka och stat. Där bönderna fick skatta för även för jakten, ”bågrätten”. Här där före 1645 Härjedalen alltid varit helnorskt och Jämtland helt från 1100-talet. Här där fororna med bl. a. myrmalmsjärn hela vintrarna kördes till Norge och vidare till Danmark. Här i länet där våra förfäder grävde de första fångstgroparna för 10 000 år sedan. Första gången en lapp skattar i Härjedalen är 1761, de etablerade sig så småningom.
Vilka är vi: DNA-forskningen har visat att människorna i tre invandringsvågor före och efter istiden kom öster om Medelhavet och befolkade det nuvarande Europa och utgör de historiska européerna. Det var de som lämnade spår som eldplatser, fångstgropar och hällmålningar efter sig. De som fanns och finns här i Norden blev vikingar en period.
Lapparna har ett annat DNA och kom norrifrån in i Sverige senare. De kom till Lappland och döptes efter landskapet. I Norge kom samma etniska grupp till Finnmark först och döptes där till ”finn”, efter landskapet. På 1700-talet kallade de sig själva för ”fjällman”. Namnet ”same” är ett nytt påhitt, finns inte i ordböckerna. Spridningen söderut efter vår fjällkedja stämmer tidsmässigt med DNA och ”källorna”.
Festin har rätt i att Jamtlis styrs politiskt med skattepengar men målet är inte att ”anpassa” utan att förfalska historien. Det är korruption. Det är många som tjänar pengar på ”ny forskning”. Det fanns bevisligen andra människor här sedan istiden. Det är spår efter dem Jamtli gör om till samiska.
För trovärdighet bör Jamtli med DNA bevisa sina påståenden. Dock, då ska inte de här ”arkeologerna” vara med och kladda på undersökningsmaterialet, som har skett. Slutsatsen är klar, Jamtlis samiska historiebeskrivning är obevisad, den är löjlig, den är ett hån mot Erik Modin och seriös forskning och arkeologi.
En del av källorna, som arkeologerna tydligen inte känner till: ”Jämtlands och Härjedalens historia” (många band), Edv Bull 1930 ”Jemtland og Norge”, Fil dr Erik Modin 1903, ”Vildrensjakten”, Svegs Tingsrätt, ”Härjedalsdomen”, Time, kyrkböckerna och inte minst DNA-forskningen.
Jamtli och rennäringen har under 15 år efter den förlorade härjedalsdomen försökt skapa bevis för samisk närvaro här i länet längre än vad dom och forskning kommit fram till. Genom ”ny forskning”, arkeologi, för skattepengar, hävdas nu att samerna funnits här tusentals år bakåt. ”Arkeologerna” har konstruerat en indiciekedja där vissa fynd är samiska och andra svenska förbi 16- och 1500-tal. Utan andra bevis än indiciekedjan hävdas ”vetenskapligt” att sot, gamla eldstäder och till och med vapenvikingagravar är samiska. Som stöd hävdas att lappar och tamren har funnits här parallellt med bönderna utan att lämna spår efter sig under den här tiden. Antikvarie Ove Hemmendorf hade bevis för att det var samer som vandrat omkring vid Hedeviken före 1600-talet, men flydde debatten i Hedeviken i våras! Renägarna, inte samerna, har ekonomiska intressen i den är historiebeskrivningen.
Källorna: Jämtland erövrades av svenskarna under sjuårskriget, 1560-talet, och bokförde bland annat: ”en förtegnelse over 1277 bönder”, ”1204 skytevåben” och ”vi ser att det i Jemtlands lappmark er fem lapper”, det är första gången lappar nämns. Till Härjedalen kom de första lapparna omkring 1650. Sista vildrensstammen utrotades på Digervålen, Lofsdalen, den svåra snövintern 1860 enligt Erik Modin, som i vildrenskapitlet skriver, ”Lappen och tamrenen hava senare kommit till dessa bygder.” Senare än vildrenen och bönderna! I Härjedalen med jakt- och fiskemarker ända till Femunden upptäcktes de första lapparna just på grund av tjuvjakt på vildren i Helags och bönderna klagade hos myndigheterna.
Hur skulle det kunna förekomma lappar oupptäckta här i länet före 1560 där kyrko- och skatteböckerna fördes noggrant för att kräva in skatten till kyrka och stat. Där bönderna fick skatta för även för jakten, ”bågrätten”. Här där före 1645 Härjedalen alltid varit helnorskt och Jämtland helt från 1100-talet. Här där fororna med bl. a. myrmalmsjärn hela vintrarna kördes till Norge och vidare till Danmark. Här i länet där våra förfäder grävde de första fångstgroparna för 10 000 år sedan. Första gången en lapp skattar i Härjedalen är 1761, de etablerade sig så småningom.
Vilka är vi: DNA-forskningen har visat att människorna i tre invandringsvågor före och efter istiden kom öster om Medelhavet och befolkade det nuvarande Europa och utgör de historiska européerna. Det var de som lämnade spår som eldplatser, fångstgropar och hällmålningar efter sig. De som fanns och finns här i Norden blev vikingar en period.
Lapparna har ett annat DNA och kom norrifrån in i Sverige senare. De kom till Lappland och döptes efter landskapet. I Norge kom samma etniska grupp till Finnmark först och döptes där till ”finn”, efter landskapet. På 1700-talet kallade de sig själva för ”fjällman”. Namnet ”same” är ett nytt påhitt, finns inte i ordböckerna. Spridningen söderut efter vår fjällkedja stämmer tidsmässigt med DNA och ”källorna”.
Festin har rätt i att Jamtlis styrs politiskt med skattepengar men målet är inte att ”anpassa” utan att förfalska historien. Det är korruption. Det är många som tjänar pengar på ”ny forskning”. Det fanns bevisligen andra människor här sedan istiden. Det är spår efter dem Jamtli gör om till samiska.
För trovärdighet bör Jamtli med DNA bevisa sina påståenden. Dock, då ska inte de här ”arkeologerna” vara med och kladda på undersökningsmaterialet, som har skett. Slutsatsen är klar, Jamtlis samiska historiebeskrivning är obevisad, den är löjlig, den är ett hån mot Erik Modin och seriös forskning och arkeologi.
En dj-a smäll, Tur, satt på rätt sida!
På väg in till Siverts begravning i fredags, 13/2, passerade jag Bonäshamn efter en mil.Jag var nere på 60, hastighetsbegränsat, inte ett släpp tidigare på 80. Det var helt plötsligt mycket spårigt och jag sökte litet efter bästa "spåret." Det var blixthalka på platsen visade det sig. Trots att fyrhjulsdriften var inkopplad fick bilen ett kast och åkte snett framåt mot vänster vägkant och bebyggelse.Jag försökte styra upp bilen, ratten tog inte utan det var bara att följa med mot plank, hus mm hinder. "Det ser inte bra ut det här" tänkte jag och väntade på smällen, som följde direkt. På platsen fanns en telegrafstolpe i två delar, bilen låg i ett dike på höger sida och jag satt i bältet fortfarande. Ångade från motorhuven, skyndade mig att vrida av tändningen. Man vill ju ut och hittade igen bältesknappen och kom loss. Då stannade första förbipasserande, som kunde öppna min dörr, tungt, rakt upp. Beställ bärgare, Ola, sade jag, och hyrbil. Det kom läkare i ambulanshelikopter m. fl., som pratade om sjuktransport. Jag avböjde på eget ansvar, känner min kropp efter många smällar och hade inga smärtor. Med hjälp av "bärgarn" och deras hyrbil hann jag hämta min hund, som kommit lös i Bonäshamn och en timme försenat in på Siverts begravning.
Har analyserat och är ödmjukt tacksam att skadorna fanns på höger sida, de kunde ha varit dödliga. Tur!!!!!!!!!!!!
Har analyserat och är ödmjukt tacksam att skadorna fanns på höger sida, de kunde ha varit dödliga. Tur!!!!!!!!!!!!
11 februari 2020
Syskonen Hermansson, Sivert borta
SIVERT Sivert föddes 27/8 1931 som nummer två med två bröder, Kristian och Stig, inom tre år. Det var rätt tid och ordning för en blivande storjägare, -fiskare, bär- och svamplockare, psykiskt och fysiskt stark samt ansvarstagande! Efter skolan fick han affärsjobb i Kall och Duved samt valde Jägarskolan, Kiruna, i lumpen. På Kallgården dök det upp en trevlig tjej, Britta, från Karlshamn, som Sivert träffade och föll för.
1956 började Siverts pappa, Herman, och sönerna att på egen hand bygga en jakt och fiskestuga, "Lillkoja", 8 km upp i skogen väster om Bergsjön. Stockarna bars, drogs fram och timrades upp. Mitt i sommaren blev det bråk om taktiken. Alla gick hem. Nästa helg stannade Stig och Kristian hemma, men Sivert kom tillbaka. Han och Herman fortsatte byggandet, och även 1957. När slutet kunde ses, bli klar, anslöt sig även Stig och Kristian i en slutspurt. Helgen före älgjaktens början spikade vi på takplåten och för första gången bodde vi där under älgjaktsveckan.
Kristian och Sivert gjorde från ungdomen tillsammans minst en jakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning, mest i skog. En gång under 50-talet blev det mycket kallt och Sivert började frysa om fötterna. Ena foten var vit, när han kom in i stugan. Han var mycket rädd men lyckades få liv i den. Det var bara öppen spis i Sigurds "bustuga". Vår stuga var obeboelig, taklös, reparerades 1960.
När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av lappar på skoter och renar på vallen och i skogen.
Kärleken band ihop Britta och Sivert. De har bott i Östersund och på Frösön och gifte sig. Tre intelligenta barn har de fått. 1964 när förstfödda "Madde" var två år tillbringade de påsken på skidor i Lillkoja. Barnaskaran har utökats med Johan och Anna. Egentligen har de levt ut sin ungdomsdröm. Med barnbarnen, Christoffer och Erik, är drömmen fullkomnad. De har även byggt Häggsjöns finaste stuga.
Sivert är en värdig del av "syskonen Hermansson" som beskrivs i boken "Från Haldo till Anna-Carin", Kall: "Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit coh Margaret vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta" "Lars fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex bästa, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz, . I trekombinationen blev Lars 14:e, bäst av värnpliktiga, En senior före. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävlingar men även långlopp.
Margaretas karriärs topp var deltagandet i VM, inte SM-stafett! Vid nästa OS var hon ännu bättre, kvalificerad efter utslagstävling, men tränaren valde en yngre sämre tjej, som floppat. Samma öde som Ragnar Persson råkade ut för. Tränaren tog inte ut Ragnar, trots att han var klasser bättre än en äldre åkare, "då Ragnar hade framtiden för sig."
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. Sivert var en klippa i familjen, i särklass för mig, som minns hur han månade om oss småsyskon.
1956 började Siverts pappa, Herman, och sönerna att på egen hand bygga en jakt och fiskestuga, "Lillkoja", 8 km upp i skogen väster om Bergsjön. Stockarna bars, drogs fram och timrades upp. Mitt i sommaren blev det bråk om taktiken. Alla gick hem. Nästa helg stannade Stig och Kristian hemma, men Sivert kom tillbaka. Han och Herman fortsatte byggandet, och även 1957. När slutet kunde ses, bli klar, anslöt sig även Stig och Kristian i en slutspurt. Helgen före älgjaktens början spikade vi på takplåten och för första gången bodde vi där under älgjaktsveckan.
Kristian och Sivert gjorde från ungdomen tillsammans minst en jakttur till Sulsjövallen varje vinter, 15 km lössnöåkning, mest i skog. En gång under 50-talet blev det mycket kallt och Sivert började frysa om fötterna. Ena foten var vit, när han kom in i stugan. Han var mycket rädd men lyckades få liv i den. Det var bara öppen spis i Sigurds "bustuga". Vår stuga var obeboelig, taklös, reparerades 1960.
När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av lappar på skoter och renar på vallen och i skogen.
Kärleken band ihop Britta och Sivert. De har bott i Östersund och på Frösön och gifte sig. Tre intelligenta barn har de fått. 1964 när förstfödda "Madde" var två år tillbringade de påsken på skidor i Lillkoja. Barnaskaran har utökats med Johan och Anna. Egentligen har de levt ut sin ungdomsdröm. Med barnbarnen, Christoffer och Erik, är drömmen fullkomnad. De har även byggt Häggsjöns finaste stuga.
Sivert är en värdig del av "syskonen Hermansson" som beskrivs i boken "Från Haldo till Anna-Carin", Kall: "Syskonen Hermansson torde vara en av länets främsta idrottsfamiljer. Stig och Kristian var ess på 400 - 1500 m i Castors färger. Birgitta länsbäst på 800 m (för Trångsvikens IF.) Tvillingarna Märit coh Margaret vann JSM i skidstafett 1966 tillsammans med Lilian Ohlsson. Margareta" "Lars fick nöja sig med att bli svensk polismästare."
"Lars fick nöja sig". I lumpen blev Lars militärmästare. Lars, de sex bästa, togs ut till militära VM, i Andermatt, Schweitz, . I trekombinationen blev Lars 14:e, bäst av värnpliktiga, En senior före. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävlingar men även långlopp.
Margaretas karriärs topp var deltagandet i VM, inte SM-stafett! Vid nästa OS var hon ännu bättre, kvalificerad efter utslagstävling, men tränaren valde en yngre sämre tjej, som floppat. Samma öde som Ragnar Persson råkade ut för. Tränaren tog inte ut Ragnar, trots att han var klasser bättre än en äldre åkare, "då Ragnar hade framtiden för sig."
Skyttet är ett stort plus för syskonen Hermansson. Skyttet var en folkrörelse. Sivert med sina två bröder tävlade för Kalls Skytteförening i årtionden. De var mästerskyttar alla tre och enligt Olle i Västgård "vann de jämt." De räckte till ett eget lag. Siverts prissamling är imponerande och har troligen sin största grund i bössan. Sivert var en klippa i familjen, i särklass för mig, som minns hur han månade om oss småsyskon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)