Helena Wittenström har varit del i ett nav på Mon, Kall, hela Kallbygden, och levde mitt i livet och mitt i sin familj. Levde, men inte längre. Vilken chock det var att få det beskedet. Helt ofattbart, i somras fyllde hon 50 år ung och firade på den totalrenoverade egna fäbodvallen, "Lillrörsvolln". Det var toppen att få uppleva det kalaset tillsammans med hennes föräldrar Bengt och Barbro Det var sång och musik inte minst av Helena. Bara några dagar innan katastrofen med Helena ringde hon och Bertil till mig och sjöng fantastiskt proffsigt "ja må han leva" i stämma!
Det finns hur mycket positivt som helst att tillägga naturligtvis. Vilken lycka för henne, måste man få tycka, att få två fina barn, som växte upp till två myndiga mogna män. Barn är en källa till glädje. Dödsorsaken vet vi inte, men ödet var hårt mot henne och familjen. Frågetecknen finns där. Det blir alltid en kris för familjerna och vi får försöka att finnas till och stötta dem så gott vi kan.
JORDFÄSTNINGEN ägde rum den 7 januari. Sällan har Kalls kyrka varit så fylld. De närmaste släktingarna är ganska många, men det var inte de som fyllde kyrkan nästan totalt. Det var en fin gudstjänst med utvalda sånger varav den första direkt rörde bl. a. mig till tårar. Första sången blev som en direkt kontakt mellan Helena och Bertil, Anders och Erik och även i fortsättningen var det väl vald musik och sång. Det var ett värdigt och fint och inte minst långt avsked förbi kistan i kyrkan.
MINNESSTUNDEN ägde rum på Idrottsgården, som sällan har varit så full. Det var nätt och jämt att de drygt 150 personerna fick en sittplats i lokalen. Alla namnen med gåvorna till olika fonder gjorde uppläsarna hesa. Hela Kallbygden samlades och gav Helena och familjerna ett storståtligt avsked och stöd.
2 kommentarer:
Tack för dom fina orden Lasse.
Tack själv för att du, ni finns till/ "Hammer i Slammer"
Skicka en kommentar