För sedvana krävs 100 år.

Svar till Pål Doj ”om sedvanerätten i Järpenskogarna” LT, ”debatt” 21 jan. 2008.

För sedvana krävs att man under en tid av 100 år återkommande vistats på och brukat ett område för renbete. I Härjedalen har renbetesprocessen visat att lapparna i rennäringen saknar sedvana. Att renägarna olovligen trängt in på privata marker, stulit och stjäl mossa till sina renar och skadegörelse på markerna. Förutom alla kostnaderna för renkollisionerna som drabbar oskyldiga trafikanter.

Det är samma förhållanden i Jämtland, Åre, Kall, Offerdal osv. Grundregeln är att rennäringen saknar sedvanerätt nedanför renbetesfjällen. Just renbetesfjällen skapades av riksdagsbeslut i slutet av 1800-talet, med Lapplagen 1888 och beslut om expropriering av privatägda jordbruks- och skogsmarker. Vid den här tiden hade lappar rätt till renskötsel, och fanns, längst upp i fjällvärlden. 1888 kunde även svenskar äga ren, vilket många hade, ofta i samarbete med någon lapp. Prästen i Funäsdalen hade 40 renar 1797.

Rebetesfjällen skapades, förutom de ursprungliga statliga markerna, av tvångsinköpta lagfartsägda fjällgårdar, t. ex. Björkede, Kall. I dag har staten/länsstyrelsen utrotat fjällbönderna. De som var toppen på det uthålliga jordbrukssamhällets förmåga till överlevnad. I Jämtland gavs 13 kvadratmil bondmarker till rennäringen, där den inte ens hade rätt till vinterbete tidigare! I Härjedalen 11 kvadratmil. Naturligtvis tog vinterbetet slut på renbetesfjällen, markerna är svarta. Trots rennäringslagens krav på uthållig renskötsel. Därefter, 1960-70-talen, påbörjades den senaste renexplosionen in på privata marker, som underlättades av motorfordonen. Rennäringen av i dag är en subventionerad, 173 %, mekaniserad köttproduktion. Utövarna kränker den personliga integriteten och äganderätten hos markägarna, med det tydligaste exemplet i Almåsa. Även Pål Doj ljuger om han påstår att Kall-Järpenområdet är gammalt sedvanerättsområde.