"SYSKONEN HERMANSSON//SLÄKTEN I KALL, 1930-1950//1904-2020. En härlig känsla av sjävförtroende och framtidstro fanns i familjen efter 1950, när "småståschan", Märit och Margareta, föddes. De tre äldsta bröderna, födda "1930", hade flugit ut, bildade familjer och så småningom egna barn. Pappa, Herman, jobbade ofta borta. Lars, "Lasse , jag, 9, Birgitta, 5 fyllda år, fick ta barnpassningen, då mamma, Märta, hade städ/eldningsjobb. Naturligt att lägga ansvaret på större syskon. Jag är nöjd i efterhand. Det var nervöst först med ansvaret för dem i småsängarna. Två, ej enäggstvillingar blev lärorikt. Det gällde att vara "rättvis". Hellre leka dem till god stämning än att skapa motsatsen! Men Märit hade, spelade, separationsångest. Margareta fick senare, berättade mamma. Mamma och jag hade alltid en bra relation, litade på varandra. Pappa och jag kom varandra nära. När vi träffades kunde vi ligga hela nätterna "å prata".
Sivert minns en harmonisk uppväxt och även jag. Även mina systrar hade lugna och trygga år i barn och ungdomen. Nu "kärleksfulla". Minst 10 - 15 år varade harmonin även för de yngsta! Minns hur glad far var, "sken hela han", på Segriholmen, kyrkoutflykt, när han pysslade om Ma och Mä, när de var små. De fick verkligen känna hans stolthet och lycka, men ingen kamera fanns. Jag rodde den gången. 1960, -61, när de var i 10-årsåldern, jag 20, var vi många samlade i Lillkojan. Förmodligen pemiär för dem, den var klar 1959. Jag fick feber, halsfluss. Märit var jobbig på natten, "kan inte sova," höll mig vaken, nästan hela och vaknade med hennes tuggtuggummi i håret. Dock, skönt utsövd. Men bägge, var för sig, tog hjälp av mina händer, "jobbigt att gå", på den långa vägen hem.
Mamma gömde och låste jämt in sig. Var det livmoderframfallet, som var hemligt för oss alla, som var orsak till hennes låsande. Tror inte att far visste om det. Hon skällde på "gubbbarna, gubben" på äldre dagar. Jag brukade retas: "Men 7 nej 6 gångar har dom varit bra" sa jag. Hon var tvungen att skratta litet även hon. En gång höll pappa på "å gickåt" på 1950-talet. Han högg framför Bergsjön, bode norrom. Utan mjölk, hämtade hemma, åkte upp igen, var mycket kallt, till "Joanorskoja", jordgolv. Genomfrusen, liten kamin, eldade, hängde över kamin, krisartat men lyckades i sista stund få igen värmen. "Men varför stannade du inte hemma, sov över och åkte upp morgonen efter istället"? Han gled i svaret. Bägge älskade sina barn och höll dem länge utanför inbördes bråk.
Det blev storbråk, gapades och skreks, mellan mor och far efter en älgjakt 1969-197?. Ni måste skiljas sade jag till bägge var för sig. De funderade, men "storpöjkan" sade nej!? Jag berättade för far om livmoderframfallet efter mammas begravning. Han var dålig då, vet inte om han förstod, han lyssnade. Var det -framfallet, som orsakade "storbråken", mer elller mindre, var det tragiskt för familjen och fram för allt för mamma och pappa, som fram till dess levde i sin livsdröm.
!957 Föddes första barnbarnet, Kristians Kerstin, tre syskon inom fyra år. Lars, "Lasse" tog realen på ÖPR. Vi killar köpte tillsammans en Spånåsbåt till Kallsjön. Som blev två båtar genom en regleringsmiss". De tre äldsta lade 100 kr och jag resten, 70 kr. Pappa var varken nätfiskare eller jägare. Två år senare köpte vi pojkar även båtmotor, priset delat på fyra.
Kristian och Sivert gjorde från tjugoårsåldern, omkring 1950-60, tillsammans minst en toppjakttur till Sulsjövallen, väglöst land, varje vinter. De tog in i Sigurds bustuga. Båt saknades i Sulsjön. Vår fäbodstuga på Sulsjövallen var taklös, reparerades 1960. . Farfar, Kristian, "Krisjan" (uttalet) dog 1911 av sjukdom! Vår farmor var där med kor och getter, egna och andras till 1939, gjorde smör och ost. Reportage i Jämten 1931 med foto. Faster Anna, pappa och en ung farbror Leonard, 13 år, är med på kortet. Mars 1940 såddes fröet till Lasse i Sigurds bustuga. Pappa hade huggning där, även mamma var med. När bröderna kom dit 1975 var där för första gången fullt av "lappar" på skoter och renar på vallen och i skogen. Reninvasionen började!
C:a 1961. Kristian säljer min Husqvarna 6.5 och blåste mig på 160 kr. Han fixade licensen, max 10 kr. Värdet motsvarade ungefär en halv Spånåsbåt. Tre barn, han behövde pengar. Nu förstod jag varför Sivert och Stig alltid märkte sina grejor.
1979 och pappa fyller år med foto i tidningen. Jobbar i Funäsdalen men jag åkte hem för att uppvakta och eventuellt stötta. Pappa var ensam, mamma är hämtad av Märit och det finns inte en kaka i burkarna. Som tur är har jag handlat, så att det finns både en liten tårta och annat bröd. Trevligt nog kom ganska många Klövsjö- samt Kallvänner, och uppvaktade med Torsten Hising i spetsen. Det blev en trevlig kväll att minnas för oss alla. Sedan fick jag ett brev från pappa med tack, men även att Märit hade kommit tillbaka med mamma och grovt skällt ut honom.
1986, SPLITTRING: MAMMA dör och begravning i Klövsjö genomdrivs av de fanatiska systrarna, trots att mammas hem, som hon byggt med pappa och var stolt över, var i Kall. Bröderna godkänner inte, körs över. En hätsk stämning rådde i Klövsjö. Samma vrånghet och hätskhet även vid begravningen i Kalls kyrka av pappa. "Alla" ("har aldrig hört något sådant förr!") är förvånade över att mor och far delades på. Brukar hellre vara tvärt om av praktiska skäl, en grav. Flickorna stannade inte till i föräldrahemmet varken före eller efter pappas begravning. Efter minnesstunden på Kallgården hade vi öviga familjer trevligt hemma med Klövsjösläkt, Kallvänner och mat på älgkött. Nu skapade flickorna sprickan mellan oss, som räckte allt för länge. Siverts och Lars fotopärmar är fulla med kort på de tre yngsta, som de nu för alltid missat. När jag nu kollar i gamla brev är jag brydd över hätskheten. Märits barn känner jag inte igen, tomt och tråkigt. Självgodheten i att ensidigt dela på mor och far finns det ingen förlåtelse för. Två gravar har betytt dubbla kostnader och problem, mest i Kall.
Flickorna minns bara bråk mellan mor och far säger de. Åndå har de inte varit sängvätare, Kerstin Edlund, eller behövt psykiskt stöd och liknande, som Siverts barn har fått. Naturligtvis, då Märit och Margareta är lika lugna och trygga som oss andra, födda i kärlek och uppfostrade i harmoni i samma familj. Att jag kommer ihåg pappa på Sigridholmen med er, berodde på hans "skinande, leende" ansikte, det lyste om honom och er. Men genom att ni bröt kontakten vid begravningarna så tappades även kontakten bakåt till oss som kan den och har fotat er. Inte ens första turen till Lillkoja komms ihåg Då hade ni haft 10 harmoniska år, de första som är de viktigaste och det var även jag som satte er på skidor. Det gjorde jag även med mina egna, även barnbarna, men det tog slut, när jag även köpte slalomskidor åt dem. Kompisarna var i slalombacken. Lillkoja och min Lisbeth 6. 1975 körde jag fram ved, Pappa och Patrik var också med. Vi eldade, åt och bäddade. När det var dags att krypa ner sa Lisbeth: Törs inte ligga här. Gick inte att övertala, bara att klä på sig och puttra iväg fram och tillbaks.
Syskonen har även utmärkt sig på andra sätt än Idrott. Bigitta har varit utbyteslärare i USA. . Av de tre äldsta var Sivert snällast och ärligast. Han och jag har varit parhästar genom livet både i Sveg och i Kall. Han nämns inte men är en värdig del av "syskonen Hermansson", som beskrivs i idrottsboken "Från Haldo till Anna-carin" Tyvärr finns inte Lars meriter med: I lumpen blev Lars militärmästare. Bäst i Sverige alltså. Lars, de sex bästa, togs ut till militära VM i Andermatt, Schweitz. Flög ner i försvarets DC3:a. I trekombinatinen blev Lars 14:e, bäste "lumpare". "Hade nytta" av slalomtävlandet i junioråldern. Vi tävlade mot landslagen. I pistolskidskytte har han vunnit SM, rikstävling, även långlopp, Albert Vikströms Minne, Kalls tremil 1965 och är "stor grabb" i polisidrott.
Margaretas karriärs toppar måste vara att bli uttagen till VM med starterna, en av de fyra bästa svenskorna de dagarna! Inte SM-stafetter. 1966 dominerade Kall i yngre juniorklasen. Margareta vann och tillsammans med Inger Edsholm samt systern Märit blev det silver,"fin 2:plats", i lagtävlingen. Birgitta var vallare, klister, toppen.
Vid ARVSKIFTET efter mamma säger boutredningsman Allan Hallebratt ifrån sig och han skyller skriftligen "främst på Kristian Hermansson". Jag slutförde arvskiftet. Pappas Arvskifte var inte rättvist, Kristian och Stig fick mer, att dela på pappas del i fäbostugan, Sulsjövallen. De har gnällt efteråt. Jag var beredd att betala 10000 för den. Vi, alla, godkände arvskiftet, ville komma till avslut. Kristians skrikande lönade sig.
Båtbråk: Kristian påstod på senare tid att han köpte Spånåsbåten. Åberopar kvitto, som han väl kan ha. Kristian som fick tre barn på fyra år och tjuvsålde min bössa. Han var black då! Båten i Kallsjön användes inte sedan "ståschan flötte", plastmålades och blev tyvärr nästan vrak.
Dagmars stuga. Leonard hjälpte Dagmar med testamentet, där han fick ärva hennes gårdsdel, "rätt då Herman fick ärva Anna". - även att stugan gick till Kristian! Denne byggde ändå upp ett hat mot Leonard och döttrarna, "de fick så mycket", avundsjuk. Han gick inte på Leonards begravning, skamligt!
Lantmäteriförrättning av tomt till stugan. Många möten och Kristian fick en 3000 kvm stor tomt, 2:53, dubbel storlek av mig för flyttbesväret och vi var överens. Kristian fick en räkning på 34000 då "han är orsak till fördyringen." enl. Lantmätaren. Han är vrång, snål, får advokathjälp, vinner och jag som markägare måste betala även det. 18000, adv Mårten Janzon, kostar det mig sedan att få bort hans stuga från min mark. Dumskallen insåg inte att han blåste sina barn/arvingar på att ärva ett fritidshus på dubbelstor tomt i Kall i "önskeläge enligt honom tidigare", och miljonvärde, på grund sin vrånghet och snålhet. Skönt, härligt, jag är vinnare, som slipper stugan ovanför mig, det var värt 64 tusen!
Kristian fick Dagmars stuga med el och jag köpte gammalstugan, en ruin, med elen klippt. Jag fick aldrig komma in i Dagmars stuga och aldrig fick jag hjälp med el. Först köpte jag elverk, innan jag drog in el på nytt. Kristian visade ingen syskonkärlek, tvärtom, redan från början! Jag bodde i min husvagn i cirka 10 år. Kristians Roger bodde mycket i deras stuga några år.
1991-96. Lillkoja var ett obeboligt råttbo, röta, mögel och vattenskador, som Sune uppmärksammade mig på, varpå jag stoppade vattenläckan. Den renoverade jag ensam 1995 till första boende i Kall, hade inget annat. Dit kom ovännerna Stig och Kristian tillsammans, när både innertak och yttertak var lagade och bytta! Det blev tjafs, jag skrattade åt Kristians "tokprat". Han kom "kutande" och måttade med högernäven. Då såg jag hatet i ögonen, första gången, som gjorde att Ingrid flyttade. "Ni får inte slåss", sa Stig.
Kristian eldade upp Luddes, stövarens, hundkoja. Ingrid, Lars och de andra grannarna såg det. Endast plåttaket fanns kvar. "Vässgårn", vedbua, är full av travad torr ved på hösten och han passade på före regn. Det tog honom hela dagen att kasta veden långt ut! Han var så trött att han måste stanna, eller också hann han inte på dag. "Enda gången han övernattade." Han njuter av att det är "en stor hög med surved utanför vebua". Han visste inte, att jag med hjälp av traktorn hade fått in den igen, men inte lika torr.
Kristian kommer från Östersund och rusar mot mig, när jag går ut. Garden upp. Han tjuvsparkar mig på benet, knäet och fajten är igång med sparkar och slag. Hatet och mordlusten lyste i hans ögon. En sving och jag går i backen, genast klar ändå. Sparkar åt båda håll. Från marken, med teknik rycker jag omkull honom, när han slår mot mig och hoppar upp själv. Hade övertaget och hade aldrig behövt släppa upp honom. Tur för mig, att det var han som låg ner sista och enda gången. Efter att ha sansat mig backar jag undan mot vägen för att få slut på idiotin. Han var litet vinglig. Polisen var hit på kvällen, anmälan gjordes, läkarintyg saknades, åkte inte ned till läkare Det var gott om blåmärken överallt.
Kristian förlängde och fördyrade pappas arvskifte, Lohses arvode med två år, vann inget. Det kostade oss åtskilliga tusen. Kristian var mycket på Mon som barn , äldst, och pappa undrade, om det var det som gjort honom litet annorlunda i syskonskaran.
Vår äldste fabror "JOHANN", 1892, var den som tillsammans med Dagmar, handikappad, utan höfter, blev kvar på gården livet ut. Dagmar och han hade några mjölkkor till omkring 1960. Gården var välskött, tipptopp, gjutna golv och behållare inne, rinnande vatten in i fjöset, när han tog över. Han lät den förfalla och höll bröderna borta, hotade pappa. Alla tak, utom fjösets, läckte som såll till 1986-1990, då jag och Sivert spikade på nya, på plåt från Sveg. All koskit fanns kvar packat i rännan och i kalvkättarna, när jag började med fjöset. Det var hårt som betong, spett och korpar behövdes för att få ut det.
Han Levde i en drömvärld, "döjne" med höga tankar om sig sjäv. Han visade aldrig släktkärlek, utan var avundsjuk, visade det sig, på bröderna med familjer och barn. 70 år gammal skrev Johann ett perfekt testamente, där en för alla okänd Offerdalskvinna fick allt efter honom. Han dog skadeglatt lycklig på Fösön, dansjukediagnos, (vinglade och for omkring) över att ha lurat bröderna och släkten på arvet efter honom. Ting, dom, jämkning, hon fick pengarna och bröderna + faster ANNA hans gårdsdel.
Kristian "Krisjan" (uttalades namnet mer än första tjugo åren) och "Johann" (dansk/norska Joha´nn, för mig fortfarande) var två onda bröder och farbröder, utan släktkänsla, på den här gården, med en generation emellan, som gården, farmor och vi helst skulle ha sluppit.
Med farbror BERNHARD MATFORS, var det tvärtom, alla släktingarna, vi, ärvde honom enligt testamentet!!!!!
Kristians begravning. Jag gick på den då den var i Kall! Systrarna var där, de gillade honom. Nyfiken på hans barn, hade folkvett, pratade bara positiva minnen, idrott. Då visste de inte, hur han blåste dem på att ärva en stuga, fastighet, på dubbelstor tomt i Kall med miljonvärde. När han var i sextioårsåldern berättade han, att han var "bitter och förgrämd". Vaknade om nätterna och tänkte på alla oförrätter han råkat ut för. Inbillade, fanns bara i hans huvud, det var fantasier och ljug. Han som fick ärva mest lämnade minst efter sig.
Pappas dröm var, att jag skulle kunna rädda släktgården. Den har infriats och jag har skapat ordning i ägarförhållandena, vilket alla, Grete, Britta, Ruben och Gunnar är tacksamma för, även i ekonomin. Innan stal Gunnar och Ruben ved av oss.
LILLKOJAN, familjebyggd, ska vara öppen för syskon, barn och barnbarn, i alla led, även i framtiden, hoppas jag. Otto, Huberth, Orvar en gång, har gjort "året bästa tur", i många år, hit till Kall med fiske i Häggsjön och Bergsjön samt övernattning i Lillkoja. Samma gästrihet gäller även på byn, Mon 2. / Lasse, Lars
