Igår var vi ute med våra hamiltonstövare vid Skorva i Rånddalen. Där låg en hare 100 meter ifrån oss och det tog endast 5 min. för Ludde att få den på benen förstås. (Två dagar tidigare gick vi hela dagen utan att hitta harslag.) 6 timmar senare, 15.00, kopplade jag hundarna på en tapp och utan protester. Då var även de nöjda. Haren höll sig inne i tjockskogen där den hade det lättsamt och var svår att möta öga mot öga. C:a 30 cm snö gjorde hund- och jägarjobbet tungsamt, men ändå hade Ludde sprungit 39 km, fantastiskt!
Halvbrodern, Kjell Rahms "Jack" hörde drevet, anslöt och hjälpte till den andra halvan av dagen. Jack har haft otur med två olika skärsår och uppehåll. Men han har fått varit med om att stoppa nosen i två harar i alla fall och tycker det är livet att vara med i skogen. Han kommer säkert.
Vi hade kunnat skjuta fler harar, men vi prioriterade att låta Jack få träna sig på dem istället. Mitt i vintern, kortaste dagen, den 20 december, firade vi med en fin jaktdag tillsammans med våra hundar. En "illful" hare, som undvek bösspiporna, gratulerar vi från hjärtat till att få fortsätta att sätta sina härliga bakframma spår i snön.
Då var mera surt att hitta haren vid Torven, som sprang rakt på en räv efter skogsvägen och blev förvånansvärt snabbt tagen, ihjälbiten och kalasmat. Jag unnade inte räven att komma tillbaka och kalasa utan tog med resterna till mårdfällorna.
Ett år har gått sedan HELENA WITTENSTRÖM dog. Ett år av saknad och i synnerhet för maken och pojkarna, Bertil, Anders och Erik. Man, vi, blir bara ödmjuka inför ödet.
